Jag är ingen hejare på att prata, det har jag aldrig varit. Jag är helt övertygad om att mina ords koordination är sämre än andras med tanke på hur få steg dom tar innan någon av dom snubblar.
Att jag sedan vill få ur mej det jag vill ha sagt i 190 gör inte saken mycket lättare. Vist, det kommer ut, dock inte alltid så förståeligt som man hoppats på. Ibland har jag själv svårt att förstå vad jag just sagt, och det bådar ju inte gott =)
Självklart blir det värre när jag vet att folk lyssnar (och jag faktiskt har något vettigt att säga) eller när man samtalar i grupper fler än 2. (löjligt, jag vet)

Det är därför jag tycker så mycket om att skriva! En text kan man ändra på hur mycket man vill. Igen, igen och igen. Tills man är nöjd.
När man pratar är det sagt, hur fel eller orimligt det än låtit så kan man inte sudda eller ändra på någonting. Vist, man kan börja om, men aldrig riktigt från början. Det du sagt har redan ristats in och sparats i någon hemlig lucka där du inte har, och aldrig kommer att få tillträde till.
När det blir fel är det lättare att bara kunna knövla ihop pappersbiten man håller i och glömma den lika lätt som man glömde kemi-proven i 9:an..