Äntligen, som jag längtat!

Den härligaste känslan ever är när man sitter upp på hästryggen igen efter alldeles för lång tid utan vare sej hästdoft, goa hästmular eller ridning. Det är inte nyttigt för mej att inte spendera flera dagar/veckan i stallet, hästarna gör mej till en så mycket bättre människa och utan dom känner jag mej halv.
I stallet är det någon harmoniskt som sköljer över en och gör så att man inte behöver tänka på eventuella tråkigheter eller saker som är jobbiga, man kan bara vara. Vara sej själv.
·
Det var i alla fall Danika jag hade turen att få rida idag, jag har inte sett henne sedan hon fick sitt föl (vilket var nästan samtidigt som jag fick lillan) och jag hade nästan glömt bort hur otroligt vacker den hästen är! Manen går långt ned över bogen och dom kloka ögonen täcks nästan helt av den långa pannluggen. Vacker vacker vacker.
Att hon sedan gick som en sjuhelvetes dröm idag gör henne inte fulare, precis. Efter galopen headbangade hon lite grann, men det tog inte många minuter innan hon tog ordentligt med stöd i tygeln igen och verkligen TRAVADE. Hon vilade på steger och jag kunde ritkigt känna hur hon arbetade genom hela kroppen istället för att försöka rusa och trampa på aska =) Jag ville bara rida, rida, rida hur länge som helst kändes det som, men jag gav mej då hon gick som bäst. Det var ganska lagom med tanke på att hennes hals löddrade och svetten rann under ridhjälmen och på ryggen min, fast det kände jag inte förrän jag hoppat av förstås. Jag kan bli ganska koncentrerad när jag rider =)
Vist är det rätt så orättvist hur alla ridmuskler går upp i rök så fort man slutar rida regenbundet när dom tar alldeles för lång tid att bygga upp? Jag kommer garanterat att känna av denna ridtur imorgon, men den träninsvärken välkomnar jag med ett stort leende!
(det är förresten Danika jag har på headern, för ni som inte ser det)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0