Det är väl på tiden

Nu när vi varit (och fortfarande är) utan internet i nya lägenheten så har min stackars blogg blivit helt bortglömd, stackarn. Jag hörde den ropa hejdvilt nu när jag kom genom dörren i gammlägenheten och bönade och bad om en uppdatering, och jag är inte sämre än att jag lyder. 

Imorgon blir lillebjoj 9 veckor, (!!!!) och jag undrar seriöst om jag fått någon sorts blackout eller minnesförlust för jag kan verkligen inte förstå var den tiden tagit vägen... Första veckorna hände det så mycket att det känns som ett tjockt, oigenomträngligt snötäcke, eller dimma, och det är inte förrän nu tror jag vi äntligen kan ställa oss upprätta och blicka frammåt =)
Lägenheten har blivit fullt beboelig, och nu saknas bara några sista detaljer innan den är fit for fight. Jag var även och samlade vuxenpoäng igår då jag köpte mej mina allra första levande blommor som nu smyckar både köket och vardagsrummet. Vi får väl se hur länge dom överlever, enligt mamma ska dom vara "väldigt lättskötta"... med det hoppas jag att dom inte behöver mycket omsorg alls, för med tanke på hur mycket dom kostade (blommor är svindyrt för er som inte viste det!!) så skulle jag bli lite ledsen i ögonen om dom skulle vika in årorna för att jag glömt att vattna. Men det är väl en värdslig sak?


Nå. Tänkte berätta lite vad vi fick göra för "kul" på sjukan denna gången.
Vi åkte ju som sagt in med ilfart för att lillen hade lite problem med andningen, den lät ansträngd och ryckig och det var hur obehagligt som helst! Huvva. Väl där fick extra syrgas och inhalera koksalt varannan timma och jag fick även turen att bevisa hur blond jag egentligen är...


Sköterska: Sådärja, då var det dags för natriumklorid igen.
Jag: Men... var det inte koksalt han skulle ha...?
Sköterska: -ler vänligt- Jamen det är samma sak.



Jag tror det var dag två eller tre han fick dropp också för att "hjälpa till" att lösa upp slämmet i halsen lite, det hade han dock bara ett dygn drygt. Med droppet kom även den fina mössan som han fick ha på sej några dagar till utifall att han skulle behöva mera dropp.


Syrgas-grejen i näsan togs bort när han inte längre behövde den hela tiden och fick istället inhalera syrgas vid behov. Läkare borde verkligen börja samtala med varandra, tycker jag, för det var minst sagt förvirrande när allting ändrades varje gång det byttes läkare. Den ena sa att här skulle det inhaleras adrenalin var tredje timma med koksalt däremellan...


... medans den andre tyckte det absolut inte behövdes inhalera någonting alls för att se hur "tuff" han var och hur länge han kunde vara utan, vilket jag faktikst tyckte lät klokare då han fick ganska hög puls av adrenalinet...


Hostan blev bättre och bättre som tur var, och efter sex låååååååå-åååånga dagar var vi hemma igen, och ingen var nog gladare över det än storasyster =)



Möjligtvis var resten av familjemedlemmarna det också. Men vad vet jag?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0