Okej, det börjar på sin plats med en liten novell?

Vi börjar med söndag. Jag och lillan hade ju som sagt spenderat helgen hos mina föräldrar i storstaden Malå, vi tog det allmänt lungt och åt gourmet mat mest hela tiden =) Mitt på dagen  börjar jag känna av lite "spänningar" i ryggen/svanken, ungefär som lite foglossning, men jag hade varit ute och sparkat med lillan en sväng dagen innan så jag tänkte att det nog var det och sköt det ur huvudet. Lillan hade varit mera "mammig" än vanligt och ville mer än gärna bli buren, så det kunde ju vara det också... (tjiii fick jag!)

Efter middagen, vid fem kanske, börjar jag känna av en lite mera molande värk som underligt nog kom och gick med relativt jämna mellanrum, men Moa "Optimisten" Bergström tänker att "Äh, det går nog över. Det är alldeles, alldeles för tidigt..."
Det gick såklart inte över, utan "molandet" fortsatte och lagom till jag lagt lillan för kvällen (ca 19.00) har jag värkar/sammandragningar (vad säger man?) med drygt 10-20 minuters mellanrum. 

Kl 20.23 tog jag mej i kragen och ringde till förlossningen i Lycksele som sa åt mej att komma så fort som möjligt för att se om det "startat upp någonting än", som hon så fint uttryckte det. Okej, jag tog den långa vägen och ringde 1177 först, som hänvisade till förlossningen... =)
Sagt och gjort! Mamma var rask och ordnade så att både lillasyster Maya och storebror Kim skjutsade mej till Lycksele (ja, bara en körde, då) och jag kände mej väldigt väl trygg med både en sjuksköterska och en framtida barnmorska i bilen. Jag hade nästan fullt upp med att anda mej genom värkarna (som kom ganska tätt nu, 3-7 minuter) (dock ganska "ofarliga") så jag märkte aldrig hur fort broder Kim körde, men jag måste nog fråga honom det för jag tyckte vi var framma i Lse fortare än man brukar...

Åh, just det. Någonstans i början av bilfärden ringde jag till en chockad Timmy och berättade att han kanske skulle måsta köra till Lycksele om han ville vara med på någon förlossning. Jag hade såklart pratat med honom tidigare då jag börjat "känna av" "molandet", men då sagt mest på skoj "Hehe, du kanske rent av får köra till Lycksele ikväll! Heheeee"
Nämnde jag att han lät chockad??
Chockad?
Choklad?

Okej. Vidare.
Väl på sjukan möttes vi av en sur-tant som verkade ha svårt att tro att jag verkligen hade värkar. "Nej men tror du det? Det är ju alldleles för tidigt", "Ja, lägg dej här så får vi se om det är som du säger" var bla något hon hävde ur sej.
Åh, just det. När hon frågade vilka Maya och Kim var, och dom svarade att dom "bara" var syskon så sa hon sedan lite barskt "Jaha, och vars är pojkvännen då?!" Hon lät bara lite dömmande. Bara lite... annars var hon ju enormt lugnande och stöttande... not.

Iaf. Enligt CTG:n var det vist som jag hade sagt (oops) så hon tyckte det var dags för lite glidmedel och handskar som visade sej att jag var öppen 5-6 cm. "Ooops", igen för henne och "Whaaaaat" för mej. Haha, det hade jag faktikst inte väntat mej...


Fortsättning följer...