Ambulans på väg! Del. 2

Haha, den lilla adrupta avslutningen i förra inlägget verkade inte vara så poppis märker jag.. heh. Bäst att göra någonting åt det då.

Vars var vi nu då... ? Värkarna har startat upp, vi har åkt iväg till lse, blivit mottagen av en argbigga och fått veta att förlossningen absolut, defenetivt har "startat upp". Okej...

Nu blev det plötsligt tal om ambulans till Umeå skulle hinnas med, eller om bebisen skulle bli tvungen att födas i Lycksele (ve och skam med en sådan läkare...). Lilla bebis verkade ju ha aningen brottom ut då det redan efter ynka  5 timmar från första känning hunnit så här långt och ännu en "undersökning" blev på sin plats bara för att bekräfta vad vi redan viste, öppen 5-6 cm.
Jag ringde och informerade mamma om att jag inte skulle komma tillbaka till Malå igen (ja, optemist-Moa hade varit i farten igen...) och att lillan nu absolut, defenetivt skulle behöva en barnvakt under några dagar. Hon lät aningen skärrad fastän hon nog försökte dölja det och önskade oss lycka till istället!
Efter en ganska så kort diskussion så bestämdes det i alla fall att jag skulle få åka ambulans ändå (wihoo) och att en Bricanyl-dropp skulle sättas in för att minska eller förhoppningsvis stoppa värkarna så att det inte skulle ploppa ut någon bebis i ambulansen. Efter ytterligare en diskussion så bestämdes det även att en barnmorska skulle följa med och sitta brevid mej, men som tur var så missade jag den diskussionen och trodde i mitt stilla sinne att det var självklart...

När "ambulansmännen" kommer inkörandes med båren och full mundering så kunde jag inte låta bli att småle för mej själv. Tänk att det skulle bli såhär, som taget ur en förlossnings-dokumentär, haha, dom lovade i alla fall att dom skulle köra försiktigt. Vad nu det är.

Droppet hjälpte lite i alla fall och jag hade några småklena värkar ungefär var 15:e minut som sedan börjar utvecklas genom att kännas mera "neråt", men som tur var så var vi inte alls långt borta då. Det vet jag genom att barnmorskan böjde sej fram och frågade shaffören och sa att det inte längre var så stabilt här bak.
Jag var dock lugn som en filbunke hela vägen *klapp på min axel*, jag kände ju varken knappt av några värkar och inget huvud stack upp någonstans där det inte skulle. Än.

Fortsättning följer...

Kommentarer
Postat av: Linn

Men Moa! Du gör ju i enkom nu... kom igen, berätta slutet! :)

2012-02-03 @ 21:08:46
URL: http://www.apathyontherise.blogspot.com
Postat av: Kicki

Ja Moa skärp dig!!! Ge oss Del 3 NU. Då vill vi såklart ha ALLT som är kvar att berätta. ALLT! :) Vi är nog ett par som är sjukt nyfikna. :)

2012-02-03 @ 23:45:47
Postat av: denice

Gud va ja önskar ja kunde komma hälsa på er där borta! Så skönt att ni mår bra! tänker jätte mycket på eran familj:) så glad för eran skull!!! Många kramar från iskalla kalix!!

2012-02-04 @ 21:50:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0