Irritation är inte ett nog starkt ord för vad vi upplevde igår!

Jag och Timmy har länge funderat på att köpa Babyvakt, men det har inte blivit av då vi inte riktigt känt oss beroende av någon ännu. Balkongen våran ser alltför opålitlig ut för att jag ska våga ställa ut min allt där, (höjdskräck kombinerat med tredje våningen är inte att rekommendera) och hemma på rönnbärs och Moräng behöver hon aldrig känna sej övergiven då huvuden sticks i vagnen regelbundet av mor och far-föräldrar, mostrar morbröder och allt vad det heter!

I morgon ska vi åka till Timmys ena syster där det nalkas 30 respektive 50-års kalas i helgen, vilket betyder galet mycket folk kombinerat med hög musik och alkoholhaltiga drycker. Vi kom imponerande snabbt fram till att det vore skönt att kunna lägga en sovande Luna uppe i huset istället för att ha henne nere bland allt stök, så Timmy pinnar helt enkelt iväg och köper en Topcom Babytalker 1020 (bäst i test på classes)


Jag blir som ett barn på julafton när vi köpt något nytt, så Timmy låter mej öpna förpackningen (är det bara jag som brukar be om att få saker inslagna bara för att få öppna när jag kommer hem?) och jag vrider och vänder, läser beskrivning och pluggar i batterierna.

Men... va händer nu?! Det börjar ryka ur fanskapet!!



Nu gick det ju allt bra, men jag kan inte sluta tänka på vad som kunde ha hänt..
Tänk om vi haft vakten brevid Luna i sängen och inte varit där, Tänk om det börjat brinna... Usch!
Ja, vi fick i alla fall en ny, och den ska testas mycket och väl innan den lämnas ensam med något barn kan jag lova!

Det var en sak som slog mej idag när Ida var och hälsade på... (Inte fysiskt, utan psykiskt då, naturligtvis.)

Självklart var det inte mej själv hon ville hälsa på, utan lilla Luna -Själv har man tur om man lyckas få ögonkontakt med någon som kommer genom dörren. Oftast sökes denne "någons" ögon mot mina armar, och om inte Luna ligger i dom följer en noggrann scanning av lägenheten tills hon är funnen.

Idag hade hon dock aningen otur då lillan och Timmy just somnat in för en middagslur när hon kom, och inte hade någon av dom vaknat när hon skulle ge sej iväg igen. (jag såg nog att du var och petade lite i täcket =D)


I alla fall... Luna har ungeför 1.000.000 kusiner på sin pappas sida, och inte en enda på min sida då vi total-överaskade alla med att "laga bullar" först.
Men misströsta ej! Det är faktiskt så att ännu en bulle håller på att gräddas i inte mindre än min storasysters numera "fylligare" mage, och den förväntas vara färdiggräddad precis en månad före julafton!

Ett stort grattis till er, Ida och Johnny!

Det händer inte alltför ofta att jag är vaken längre än Timmy på kvällarna. Jag kan nog faktikst räkna dom gångerna på en halv hand, ungefär. Och man kan ju tycka att om jag somnar före honom, så borde jag ju vakna före honom, men så är verkligen inte fallet!

Sedan man blivit mamma har man fått massor av "goda råd", och det bästa av dom är nog att man ska passa på att sova när den lilla sover. Det lever jag stenhårt efter, och den plikttrogna tjänaren i mej låter mej helt enkelt inte gå upp ur sängen förrän lillan vaknat, och då kan jag ju inte hjälpa att hon sover ca 12 timmar i sträck. Förutom mat-pauserna, såklart! (heter det fortfarande pause om man sover)

Här följs det då ingen röd tråd, inte. Till saken Moa!

För några nätter sedan var jag i alla fall vaken längre än Timmy, då jag åter igen fastnade i Om jag kunde drömma, När jag väl skulle lägga mej för att sova så kunde jag inte hitta lillans larm. Jag buffar på Timmy tills han gris-grymtar lite.
Moa: Timmy!
Timmy: -grymt- va..?
Moa: Ligger Lunas larm under din kudde?
Timmy sträcker upp händerna rätt upp i luften och viftar lite med dom
Timmy: Nej...
Moa kväver några fniss-atacker.
Moa: Timmy, ligger larmet under din kudde?
Timmy sträcker åter igen händerna mot taket och viftar på dom, lite häftigare den här gången..
Timmy: Nej...!
Moa: Men din nöt!  Ligger Lunas larm under din kudde?!'


Behöver jag säga att jag blev tvungen att kolla själv? =)




Dit jag egentligen ville komma till var att jag låg och tänkte på det igår, och jag fnissade ett bra tag innan jga kunde somna.
Ja...

Tomheten man känner när man stiger över tröskeln hemma på rönnbärs slår till lika hårt varje gång. Som ett knytnäveslag rakt i magen, och det går inte längre att gömma undan det som hänt.
Dagen efter lilla Luna föddes så lämnade världens finsate hund Teddy denna värld...






Teddy 1996-07-21 +2010-04-23


Vi fick nästan 14 år med dej, älskade "lillebror", och jag är otroligt tacksam över varenda dag. Aldrig kommer världen att skåda någon snällare eller smartare hund som kunde alla trix som går att lära. Allt ifrån "sitt fint" till "höger och vänster". Att skallen sedan övergick till ett ihärdigt ylande tills man fick en godisbit är en av sakerna man saknar idag, fastän det just då var otroligt irritarerande. Eller när han hoppade upp i sängen med "lillvovven" (en liten mjukishund, den enda bit-leksak han godkände) och ville leka, och gnällde och krafsade på kudden tills man vaknade..
Nu är det ingen galet glad hund som möter en i dörren när man kommer hem, ingen som skäller när dörrklockan ringer, ingen "lillvovve" man måste leta och ingen hundkorg nedanför telefonen i köket. Tomt.

Men minnerna kommer vi alltid att ha kvar, och aldrig, aldrig kommer jag att glömma dej!


Jag och Teddy julen -09

Jag är ingen hejare på att prata, det har jag aldrig varit. Jag är helt övertygad om att mina ords koordination är sämre än andras med tanke på hur få steg dom tar innan någon av dom snubblar.
Att jag sedan vill få ur mej det jag vill ha sagt i 190 gör inte saken mycket lättare. Vist, det kommer ut, dock inte alltid så förståeligt som man hoppats på. Ibland har jag själv svårt att förstå vad jag just sagt, och det bådar ju inte gott =)
Självklart blir det värre när jag vet att folk lyssnar (och jag faktiskt har något vettigt att säga) eller när man samtalar i grupper fler än 2. (löjligt, jag vet)

Det är därför jag tycker så mycket om att skriva! En text kan man ändra på hur mycket man vill. Igen, igen och igen. Tills man är nöjd.
När man pratar är det sagt, hur fel eller orimligt det än låtit så kan man inte sudda eller ändra på någonting. Vist, man kan börja om, men aldrig riktigt från början. Det du sagt har redan ristats in och sparats i någon hemlig lucka där du inte har, och aldrig kommer att få tillträde till.
När det blir fel är det lättare att bara kunna knövla ihop pappersbiten man håller i och glömma den lika lätt som man glömde kemi-proven i 9:an..

Man blir varm i hela kroppen när man ser att hästen i fråga faktiskt känner igen en när man ropar på den i hagen,(eller varmare, med tanke på den obarnhärtiga värmen) och kommer springande för att möta en i hagen...





Då var det ju tur att jag redan var varm, för något bemötande fick jag då inte!
Hennes vatten-alarm måste ha timat in så pass att det ringde just när jag ropade, för hon swischade förbi mej i vindens hastighet med fölis hack i häl och stannade inte förräm hon var framme vid vattenkaret. Hon höll nog förmodligen på att törsta ihjäl...




Dunderklumparna kommer lunkande efter...





Hur många hästar? =)

I onsdags ringde det en trevlig tös från Makeover Store här i Umeå och frågade om jag kunde tänka mej att komma dit, bli sminkad, tillfixad i håret och dessutom fotograferad -Helt gratis!
Inte säger man "Nej tack" till sånt vardagslyx inte, så idag trippade jag dit med mina lovade tre ombyten i ena handen och min handväskan i den andra.

Det började dock inte så lovande..
För det första så gick jag helt fel (hitta.se finns av en anledning!!), så jag var tvungen att pinna på allt det gick för att inte komma alltför sent, vilket resulterade i att jag var sådär lagom varm i pannan för att luggen ska sitta fastklistrad när jag kom fram. Nåväl, jag var ju faktikst på makeover, så här fick dom någonting att bita i!

Nästa missöde kom när jag skulle byta till kläderplagg nr 2, en vit skjorta och rutig hängsel-kjol. Men, vad ser jag? Vad tusan är det på skjortan?! Ja, den var inte vit i alla fall, snarare gul fläckig.? och då slår det mej... Jajusstja! Sist jag var ute och hade lov att dricka alkohol (många, många månder sedan) så spillde en snubbe sin öl över mej, och att man måste tvätta smutsiga kläder måste då för tillfället ha slintit ur hjärnan på mej, för den skjortan var verkligen inte tvättad!
Kreativ som man är -höhö- så använder jag mej av ett vitt linne jag hade på mej innan istället och svär lite tyst över att jag inte tittade noggrannare på kläderna jag valde ut igår, då hade jag inte behövt stå där som ett fån när fotografen påpekade min icke rena skjorta.


Vidare till missöde nummer tre.
Fotografen var duktig. Verkligen jätteduktig. Han visade hur jag kunde posa, och det såg naturigt och lekande lätt ut på honom, själv kände jag mej urlöjlig, vilket naturligvis resulterade i att jag brast ut i skratt inte bara en gång. Och inte heller var det ett något fenemint gulligt fnitter, utan mer som ett vrål. Aaahahahahaaa!!
Som tur var så var inte fotografen någon sur bitterfis, utan kunde skratta med mej lite. Eller åt, möjligtvis.

I alla fall, jag fick liten en förhandsvisning på kameran innan han gick för att föra över bilderna på datorn, och några såg faktikst ganska lovande ut.
Medans jag sitter och funderar hur många bilder jag ska ta med hem, (bilderna kostade, resten var gratis) så kommer "reseptionisten" mot mej med bekymrad min. Mina bilder gick tydligen inte att få in i datorn med programmet dom hade nu, och att ladda hem ett nytt program skulle ta evigheter! Jag skulle helt enkelt måste vänta eller komma tillbaka om en vecka för få tag i bilderna. (hon såg verkligen helt förstörd ut)

Jag gick med på att vänta en vecka (någon mer än jag som tycker 1 vecka är kort tid?), och självklart skulle jag få rabatt för besväret! Om jag hade varit riktig klyftig hade jag sagt att jag bor 20 mil härifrån och kört hit enkomt för detta. Vilken tragedi det vore, då hade jag med all säkerhet fått några gratisbilder!


Trots några missöden så får jag leende gå därifrån.

Den sista tidens värdelösa uppdatering beror inte på någon slags händelselös vardag, snarare tvärtom. Här smackar vi in så mycket som möjligt på dagarna, allt ifrån långpromenader i solskenet till besök hos hästarna, och övrig tid är vi inte sena att mysa i soffan framför en bra film och en stoor skål med godis. Chips går också bra.
Blicken har dock tendens att fastna på älskade lilla Luna istället för på filmen, jag antar att hennes dragningskraft är aningen större.


Jag och Johanna ute på promenad (hundarna heter Ebba, Ruth, Tyson, Jones och Sajann) 


_____________________________________

I tisdags packade Johanna sitt fotograferings pick pack och brummade iväg med röda faran till rönnbärs för Lunas 2 månaders fotoshoot =) Man kan ju ha fyllt 2 månader utan att få en riktig proffsfotografering. Ve och skam!

 

Tusen tack, Johanna!

Det är ungefär 200 fler bilder, men jag var absolut tvungen att göra en "typiskt-Moa-grej" och glömma skivan med alla bilderna hemma på rönnbärs, men jag kan säga precis var den ligger!