Åh, vad ledsen i ögat jag blir nu... idag hade lilla Grim tid på kirurgmottagningen då vi upptäckt att han ibland får en "utbuckning" vid ljumsken och ner över högra "kulan". Värst är det då han blir arg, och det visade sej altså vara ljumskbråck som ska opereras.

Kan någon vänlig själ komma och knåda mina vader lite? Två, tre timmar borde göra susen, tror jag. Det var så länge sedan jag tränade att jag vist glömt bort att man måste stretcha efteråt, och sånt får man betala igen för dagen efter. Idag är verkligejn en sån där "Betala-igen-dag" och mina stackars vader håller bokstavligen på att ta kol på mej. Huhu, vad (höhöö) det är synd om mej.

Kvällsgott efter mitt första träningspass på läääääääää-äääääää-äääää(pust)äääää-äääänge!



Ett träningspass utan skor blev det också.

Altså vaFAAN!! Jag går ner i källaren för att hämta mina springskor (dom är i förrådet av en anledning.. heeeh...) och möts av denna syn... helt seriöst? Det är bara jag som lyckas med sånt här...

Okej, jag kan nog absolut släppa alla mina tankar om att lillen inte får i sej nog med mat. Senaste beviset idag står sej tydligt - 210 gram på 6 dagar har han gått upp! Men jag kan inte hjälpa det ju, men "Oj, men nu åt han ju bara 5 minuter...", "Ojoj, nu är det 3,5 timmar sedan han åt... " eller "han åt inte så bra inatt..." är kommentarer som inte ska yttra sej från min mun hädanefter. Där med basta! 

210 gram. Han har altså gått upp drygt 14% av sin kroppsvikt på 6 dagar, haha, det är lite skrattretande att man är så orolig =)


Jag har förresten köpt ett hopprep idag, så Tjohoo, här ska tränas! Eller ja, hoppas. Det är nästan gräsligt så underskattat hopprep är, man tränar ju både benstyrka, koordination och det är en mycket bra kondinationsträning OCH det är kul!

Idag tog vi vårat förnuft till fånga och bestämde oss för att göra oss av med lilla Tovans (kaninens) tovor för gott! Namnet passade henne alltför väl...

Efter närmare 2 timmars knåpande, klippande och kammande så inser vi nu att vi måste komma på ett nytt namn åt henne då "Tovan" är det minst sagt opassande =) Jag funderar på "Bomull", "Molntuss" och "Himmelskt lent" för tillfället... 

Tydligen har jag fel inställningar på kameran, men ja bjuder på bilderna vilket fall!

Jag och lillan

Äntligen (!!) en man som inte tar upp hela sängen när han sover.

God morgon gött fölk!

Ojojoj, kreativiteten har flödat likt Niagarafallet idag! Swosch swosch.  Jag har målat klart den tredje och sista giraff-tavlan (bilder tillkommer då ramarna sitter där dom ska), gjort ramar till två och hämtat virke till flera ramar på Timmys jobb. Nu återstår bara tredje och sista ramen och lite färg på dom såklart, sedan är dom redo att pryda lillans vägg i nya rummet.

Idag var det dags för lillens allra första BVC-besök efter utskrivningen från Barn 4. I fredags vägde han 2615 gram och jag var minst sagt nervös inför denna vägning... tänk om han inte gått upp någonting? Tänk om han gått ner? Han äter ju bra, eller? Eller?

Idag, tisdagen den 20 feb, har vi fått ta farväl av vad som måste ha varit världens finaste, vackraste och underbaraste lilla kisse. Min Maoui ♥

Jag måste ha tokmatat lillkillen sedan i onsdags, för igår när vi var på viktkontroll igen hade han gått upp inte mindre än 88 GRAM! What? Stark har han också blivit, och som han sparkade och höll på kan jag inte förneka att det är fullt möjligt att mjölken innehåller stora mängder anabola eller likn. =) Han kommer att bli stor och stark som sin mor. 
Medans vi är kvar på sjukhuset måste jag tipsa om bästa sättet att få en parkering när det är smockfullt, (gratis dessutom!) och det är helt enkelt att parkera på Förhyrda platser. Lätt som en plätt! Sen att det inte riktigt var meningen är ju en annan sak.... vi hade ju brottom. 

Idag har Timmy jobbat i några timmar och det betyder ju att jag har provat på att vara ensam hemma med våra två småttingar för första gången. Lilla Grim sov bort mesta delen av tiden (om han inte åt eller sket), men det kompenserade lillan upp med att vara halvgnällig av feber. Stackars lilla tjejen ♥
Helt själv var jag ju inte riktigt hela tiden. Mina föräldrar och moster Maya kom nämligen förbi och käkade lite lunch och glass innan dom begav sej in mot schtaan. 

Idag vankas det viktkontroll för lilla prinsen igen och det ska bli spännande att se om han gått upp någonting under våra hemma-dagar so far. Sonden togs ju bort i måndags, så nu tillmatas han inte något utan ammas bara. Hur skönt som helst, och det känns som att han ätit riktigt bra så något ynka gram hoppas vi på i alla fall =)

Jag kom även på att jag inte lämnat tillbaka böckerna jag lånade för... ja, ett bra tag sedan så här väntar också en annan slags spänning om hur mycket böter jag får.

Idag är det alla hjärtans dag, dagen man "ska" visa sin andre hälft hur mycket man tycker om henne/honom. Man ska äta en god middag och helst ge varandra kort och ge många fnutteputtigt gulliga kommentarer och äta mycket godis. Hjärtformat alltihopa, såklart. 

Vi totalskippar alla ♥ns dag i år också och visar hur mycket vi tycker om varandra alla andra dagar istället =) Funkar utmärkt!

Jag har gått och blivit donator på gamla dar, och då pratar jag inte om sperma (det vore ju nåt) utan tisse-mjölk-donator.

Åh, vad underbart härligt det har varit att vara hemma ett dygn, men jag känner ändå att det är för tidigt att komma hem "på riktigt" som vi faktikst skulle få göra om det gick bra. Och det har det gjort, men det känns ändå alltför tidigt... min magkänsla säger att vi ska stanna kvar ett tag till.

Lillen fortsätter att imponera och överaska både personalen här och mej. Okej, "imponera" är väl inte riktigt rätt ord, men nära inpå.

Vad är allt prat om Melodifestivalen? Är det idag?  Vad är det för dag idag? Vad är det för datum? Vad är det för år?

Jag sitter och lyssnar på Moa Lignells "When i held ya" och förundras över hur otroligt vackert hennes förnamn är, heeh. Nej, med hjälp av hennes underbara röst försöker jag förtränga synen av lillprinsens blod från näthinnan... usch. 

Jag tror det var Ida som frågade hur liten den minsta bebisen dom haft här på avdelningen var, och vi fick veta att den inte var större än dryga 300 gram. Och ÖVERLEVDE!! Helt sjukt vilket otroligt bra jobb dom gör här, och jag är evigt tacksam att dom finns här 24/7. Jag kommer nog absolut att vara spy-less sjukhus innan vi får åka hem, men jag tänker inte åka hem en dag för tidigt!!

Lillan och Timmy har just begett sej hemmåt igen och väldans vad tyst och stilla det blev. Om jag bara skulle få en liten grutta av hennes energi skulle jag klättra på väggarna, haha, snacka om speeeed! När vi skulle hämta lillebror sprang hon före och visade vägen, tryckte på alla dörrknapparna OCH hann säga "Tjenare" eller "Hej hej!" till alla vi stötte på eller som befann sej i närheten. 

Jag måste nästan dubbelkolla, men ja, nu är det en hel vecka sedan lilla Grim kom till oss. Sjukt fort det gått, och samtidigt så sjuukt sakta...

Jag mår nästan oförskämt bra nu! Lilla Prinsen har fått besöka mej i vårat rum idag och ska göra det hädanefter på dagarna i alla fall, på nätterna ska han dock tillbaka till "avdelningen", men vilka framsteg han har gjort hittils!
Imorgon ska jag få låna Mayas bärbara dator några dagar så då blir uppdateringen bättre och det kommer till och med bjudas på lite bilder :) detta touch tangentbord testar verkligen mitt tålamod...
.
Snart dyker även del 3 av min lilla "novell" upp, och tro det eller ej men dom hastiga sluten har inte gjorts med flit, haha. Plikten har kallat, kan vi säga, och det gör den nu med. MATDAGS!

Haha, den lilla adrupta avslutningen i förra inlägget verkade inte vara så poppis märker jag.. heh. Bäst att göra någonting åt det då.

Vars var vi nu då... ? Värkarna har startat upp, vi har åkt iväg till lse, blivit mottagen av en argbigga och fått veta att förlossningen absolut, defenetivt har "startat upp". Okej...

Nu blev det plötsligt tal om ambulans till Umeå skulle hinnas med, eller om bebisen skulle bli tvungen att födas i Lycksele (ve och skam med en sådan läkare...). Lilla bebis verkade ju ha aningen brottom ut då det redan efter ynka  5 timmar från första känning hunnit så här långt och ännu en "undersökning" blev på sin plats bara för att bekräfta vad vi redan viste, öppen 5-6 cm.
Jag ringde och informerade mamma om att jag inte skulle komma tillbaka till Malå igen (ja, optemist-Moa hade varit i farten igen...) och att lillan nu absolut, defenetivt skulle behöva en barnvakt under några dagar. Hon lät aningen skärrad fastän hon nog försökte dölja det och önskade oss lycka till istället!
Efter en ganska så kort diskussion så bestämdes det i alla fall att jag skulle få åka ambulans ändå (wihoo) och att en Bricanyl-dropp skulle sättas in för att minska eller förhoppningsvis stoppa värkarna så att det inte skulle ploppa ut någon bebis i ambulansen. Efter ytterligare en diskussion så bestämdes det även att en barnmorska skulle följa med och sitta brevid mej, men som tur var så missade jag den diskussionen och trodde i mitt stilla sinne att det var självklart...

När "ambulansmännen" kommer inkörandes med båren och full mundering så kunde jag inte låta bli att småle för mej själv. Tänk att det skulle bli såhär, som taget ur en förlossnings-dokumentär, haha, dom lovade i alla fall att dom skulle köra försiktigt. Vad nu det är.

Droppet hjälpte lite i alla fall och jag hade några småklena värkar ungefär var 15:e minut som sedan börjar utvecklas genom att kännas mera "neråt", men som tur var så var vi inte alls långt borta då. Det vet jag genom att barnmorskan böjde sej fram och frågade shaffören och sa att det inte längre var så stabilt här bak.
Jag var dock lugn som en filbunke hela vägen *klapp på min axel*, jag kände ju varken knappt av några värkar och inget huvud stack upp någonstans där det inte skulle. Än.

Fortsättning följer...

Okej, det börjar på sin plats med en liten novell?

Vi börjar med söndag. Jag och lillan hade ju som sagt spenderat helgen hos mina föräldrar i storstaden Malå, vi tog det allmänt lungt och åt gourmet mat mest hela tiden =) Mitt på dagen  börjar jag känna av lite "spänningar" i ryggen/svanken, ungefär som lite foglossning, men jag hade varit ute och sparkat med lillan en sväng dagen innan så jag tänkte att det nog var det och sköt det ur huvudet. Lillan hade varit mera "mammig" än vanligt och ville mer än gärna bli buren, så det kunde ju vara det också... (tjiii fick jag!)

Efter middagen, vid fem kanske, börjar jag känna av en lite mera molande värk som underligt nog kom och gick med relativt jämna mellanrum, men Moa "Optimisten" Bergström tänker att "Äh, det går nog över. Det är alldeles, alldeles för tidigt..."
Det gick såklart inte över, utan "molandet" fortsatte och lagom till jag lagt lillan för kvällen (ca 19.00) har jag värkar/sammandragningar (vad säger man?) med drygt 10-20 minuters mellanrum. 

Kl 20.23 tog jag mej i kragen och ringde till förlossningen i Lycksele som sa åt mej att komma så fort som möjligt för att se om det "startat upp någonting än", som hon så fint uttryckte det. Okej, jag tog den långa vägen och ringde 1177 först, som hänvisade till förlossningen... =)
Sagt och gjort! Mamma var rask och ordnade så att både lillasyster Maya och storebror Kim skjutsade mej till Lycksele (ja, bara en körde, då) och jag kände mej väldigt väl trygg med både en sjuksköterska och en framtida barnmorska i bilen. Jag hade nästan fullt upp med att anda mej genom värkarna (som kom ganska tätt nu, 3-7 minuter) (dock ganska "ofarliga") så jag märkte aldrig hur fort broder Kim körde, men jag måste nog fråga honom det för jag tyckte vi var framma i Lse fortare än man brukar...

Åh, just det. Någonstans i början av bilfärden ringde jag till en chockad Timmy och berättade att han kanske skulle måsta köra till Lycksele om han ville vara med på någon förlossning. Jag hade såklart pratat med honom tidigare då jag börjat "känna av" "molandet", men då sagt mest på skoj "Hehe, du kanske rent av får köra till Lycksele ikväll! Heheeee"
Nämnde jag att han lät chockad??
Chockad?
Choklad?

Okej. Vidare.
Väl på sjukan möttes vi av en sur-tant som verkade ha svårt att tro att jag verkligen hade värkar. "Nej men tror du det? Det är ju alldleles för tidigt", "Ja, lägg dej här så får vi se om det är som du säger" var bla något hon hävde ur sej.
Åh, just det. När hon frågade vilka Maya och Kim var, och dom svarade att dom "bara" var syskon så sa hon sedan lite barskt "Jaha, och vars är pojkvännen då?!" Hon lät bara lite dömmande. Bara lite... annars var hon ju enormt lugnande och stöttande... not.

Iaf. Enligt CTG:n var det vist som jag hade sagt (oops) så hon tyckte det var dags för lite glidmedel och handskar som visade sej att jag var öppen 5-6 cm. "Ooops", igen för henne och "Whaaaaat" för mej. Haha, det hade jag faktikst inte väntat mej...


Fortsättning följer...