När vi är ungefär en halvtimma från sjukhuset så ringer jag till Timmy och frågar om han också är på väg, och då säger han att han är på väg till LYCKSELE!!!

Nej, jag bara skojjar, men det skulle ha varit liiite kul såhär i efterhand. Nej, min trogne karl var såklart redan på vårat rum, och hans min när vi kommer inrullande skulle jag ge flera kronor för att få på bild. Med ögon stora som tefat satt han där på kanten av förlossningssängen, jag vinkade och han vinkade lite stelt tillbaka. Haha, det var klockrent. 

Väl på plats (ca 00.30) tyckte dom att det var dags för ännu en undersökning som visade att jag nu var öppen 8 cm. 8 cm utan den där förskräckliga smärtan, sweeet!, tänkte jag, men allting har såklart en baksida också... Bricanylet jag fått i ambulansen (dom påpekade några gånger att jag fått alldeles för mycket) verkade trivas rätt bra i min kropp och bestämde sej nog för att stanna där, för sedan blev det inga mera värkar på en lååååååååååå-åååååååååå-åååååång stund. Vi hann till och med slumra till en stund och dessutom bevisa att våran dubbelsäng på 180 är alldeles för stor! Vi ryms alldeles förträffligt bra båda två i en 90:s, och nu utan stor-magen måste vi ju rymmas ännu bättre?

Jag och värkarna vaknade i alla fall till lite efter drygt en timma tror jag och då bestämdes det att det skulle sättas in ett värkstimulernade dropp istället. (Kan dom bestämma sej någon gång?)

Sagt och gjort.