Den som viskar han ljuger...
*
Det har varit lite tyst i bloggen flera dagar nu. Faktiskt så har man inte hört av mej på hela helgen, och det är inte för att jag på något sätt velat vara tyst, utan för att den fördömda förkylningen inte gett med sej än! (med andra ord så har jag inte haft något skrivvänligt att skriva om)
*
Jag låter fortfarande som en illa fräsande katt när jag försöker prata, det enda sätt att få folk att höra vad jag säger är att viska, och när jag viskar hör folk ändå inte vad jag säger just för att jag viskar. Sjukt jobbigt.
*
Emil och Sandra var förbi en kväll och spelade spel med oss, och det tog inte lång stund innan vi alla satt runt bordet och viskade till varandra. Vad sa du? Jag hörde inte riktigt...
Ni vet när man ringer till någon som befinner sej på en nattklubb eller annan högljudd plats och personen i fråga pratar väldigt högt, då pratar man helt ofrivilligt väldigt högt tillbaka. Man står alltså där och skriker till varande, hon på nattklubben och du i vardagsrummet. Vad sa du? Jag hörde inte riktigt!
Det verkar i alla fall fungera likadant åt båda hållet. Skriken alltså, och viskningarna. Den egna viljan hamnar lite på efterkälken där.
*
Nu kommer jag då inte ihåg vad det var jag tänkte skriva om från första början... som vanligt då.
*
Emil med Elmer och Rambo-Luna
Kommentarer
Postat av: Ida
Vilket sött par dom skulle bli ;) POK
Postat av: Sandra
haha ja söta är dom alla tre ;) Det var lite viskleken hos er i lördags men trevligt vare:P
Postat av: Karin Fahlèn
Vad jobbigt att vara så hes och utan röst. Söta knoddisarna och Emil är på kortet:)
Trackback
