"Alla vet hur man uppfostrar barn, utom de som har dem" - P. J. O´Rourke

När jag läser Mli sista inlägg kommer jag ihåg precis hur det kändes dom där stunderan när man inte riktigt kände att man räckte till som mamma.
Jag kommer ihåg den där tunga klumpen i magen som vägrade att försvinna, jag kommer ihåg tårarna som hotade att tränga fram vilken sekund som helst och jag kommer ihåg känslan av att känna mej totalt värdelös och oduglig. Men mest av allt kommer jag ihåg känslan av att faktikst Lyckats! Lyckats trösta henne, lyckats få henne somna, lyckats få henne att äta.
Lyckats, lyckats, LYCKATS!

Varje dag var full av saker man lyckats göra. Små saker från att hinna äta något själv till att få lillan att äta. Och det man inte hann eller kunde göra på dagen kunde Timmy hjälpa till med när han kom hem från jobbet.
Mli gör allting helt själv! Eftersom Krister ofta är borta och jobbar i flera dygn får hon klara allting på egen hand. När vi andra, helt utmattade, kunde lämna över lilla gaphalsen till pappa en stund på eftermiddagen så är det bara för Mli att bita ihop och fortsätta. När vi andra vaknade på natten kunde vi ibland be pappa att ge flaskan, men för Mli är det bara att stiga upp och göra det själv.
Folk säger att skaffa barn inte är någon dans på rosor, men jag skulle säga att det är precis vad det är! Det kan vara så otroligt underbart, vackert och fantastiskt att man tror att man lever i en parfymerad, rosafluffig dröm, och i nästa sekund har man trampat rakt på den vassaste taggen och som följd kommer vakna nätter fyllda med skrik och dagar fyllda med otröstliga barn.
Men för var dag som går blir det allt längre mellan taggarna, och tillslut kan man vända sej helt om utan att  se så mycket som en upphöjning i stjälken och dom få taggar man lyckats trampa på lämnar inte mer än ett nålstick i foten.
Det är en underbar känsla, och en lättnad, att veta att jag lungt kan vända mej om och bara se små upphöjningar på våran ros, men jag vet också att vägen hit varit lång och att vi inte ens har kommit en bråkdel av våran färd.
Men en sak är säker. Alla taggar som ligger i vår väg kommer att bli Terminated!

Det är tur att jag skriver så att man förstår...

Kommentarer
Postat av: Anneli

Så himla fint skrivet.. :) Jag tror jag börjar ana vad som väntar mig, men jag har ju lika tur som du att jag kanske nån gång då och då kan lämna över bebisen till Kim om natten eller kvällen när man själv inte riktigt orkar.. :) Nu är det nära.. :D

2011-03-14 @ 16:06:17
Postat av: Ida

Så rätt skrivet!Vars kommer du på allt?Du e så dukti :) pussåkram

2011-03-14 @ 16:26:21
Postat av: Mli

Tack Moa du har verkligen beskrivit det fint. Fick en liten tår i ögat. :) Jag tycker det blir bättre och bättre, roligare och gladare för varje dag men vägen är som sagt inte helt taggfri. Skönt att någon förstår mig, så man inte är helt ensam!

2011-03-15 @ 09:53:21
URL: http://crazyhappy.blogg.se/
Postat av: sandra

Det var fina ord :) Ni har lyckats magsikt bra!

2011-03-15 @ 11:44:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0