Igår var jag och min lilla familj med om ett väldigt ofrivilligt äventyr. En dag kommer jag säkert att kunna se tillbaka och skratta åt händelsen, men den dagen är inte idag. Hua. 

Lillan har ju varit hemma från dagis hela veckan då hon kräktes 2 gånger på måndagen och en tisdag morgon (resten av oss är fortfarande symptomfria -peppar peppar-), så istället för att dra benen efter oss hel daga bestämde vi igår oss för att baka en kladdkaka. Sagt och gjort. 

Jag hade en duktig hjälpredan på sidan av som både ville knäcka ägg och provsmaka degen, vilket hon fick (det sistnämnda, altså). När kakan var klar bar jag ut den på bron för att den skulle kallna fortare, och ungefär 10 minuter senare gled jag in i Timmys bjässe skor för att gå ut och hämta den. Jag hör att Grim vaknat och sitter och "pratar" i spjälsängen, men tänker att "Jag tar honom när jag kommer in igen". 

 

Just innan jag vänder om in igen hör jag hur lillan stänger ytterdören och LÅSER! Ojdå...
Utlåsta står vi där jag och Flip (han är en som svans), jag med Timmys alldeles för stora skor, utan telefon och utan nycklar och Flip glatt viftande på svansen medans jag hör lillan fnittra inne i lägenheten. 

 

Jag ser efter i våran hemliga nyckelgömma, men självklart är nyckeln inte där men jag kan förklara Preciis vart den är - i nyckelskåpet, brevid dörren, inne i lägenheten. Fan också. 

"Luna gumman, kan du öppna dörren?"
Jag hör hur hon pillar med den dära låsgrejen men inget händer. "Det är svårt, mamma öppnar", säger hon. "Luna, försök att låsa upp dörren", säger jag igen, och nu hör jag att Grim börjar gråta. Jag upprepade vartenda fult ord jag kan medans jag ville slå mej i huvudet, hårt! Hur skulle jag lösa det här då? 
"Mamma, lillebjoj ä ledsen.", sa hon och jag hörde att hon inte var lika "stöddig" som för en stund sedan. Jag sa åt henne att hämta pallen och sedan försöka låsa upp dörren, vrida åt andra hållet. Jag hör hur hon hämtar pallen och försöker låsa upp igen, sedan börjar hon gråta. "Jag kan inte", snyftar hon, och Grim skriker från sovrummet. "Mamma kom in."

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. 

Jag försöker prata lungnande med henne och knackar på dagisdörren, ber dom ringa till hyresvärden om en extranyckel. Efter en liten samtals-kedja kom det i alla fall fram att en gubbe här på gården hade alla extranycklar någonstans så dom skulle ringa till honom. Vid det här laget var Luna både rädd och skärrad, både hon och Grim gråter hysteriskt....

Efter ytterligare en stund har ännu ingen kommit med någon extranyckel och jag börjar känna mej lite smått frustrerad (jag var förvånansvärt lugn), så jag knackade på dagis igen och bad en ur personalen att prata med Luna medans jag sprang över till huset mittemot för att hämta nycklarna. Väl där ser jag att dom står och PRATAR och har ingen som helst brådska med några nycklar, så jag praktiskt taget sliter nycklarna ur händerna på dom innan jag springer tillbaka (det visade sej senare att dom missförstått situationen lite. Dom trodde att jag råkat låsa in oss i lägenheten på något vänster (?), inte att vi befann oss på olika sidor av dörren)

Timmys alldeles för stora skor gör att jag inte riktigt kan springa så fort som jag önskar, men när jag väl kommer fram till våran dörr igen tar jag upp en helt random nyckel av dom typ 50 stycken det fanns på nyckelknippan, och DEN PASSAR! Jag slilter upp dörren och möts av en rödgråten, hulkande Luna och känner fler känslor samtidigt än vad jag trodde var möjligt, däribland lättnad och lycka ♥ 

Jag tar upp henne i famnen, går och hämtar Grim och vi sätter oss tillsammans på golvet i hallen. Jag vaggar, tröstar och smeker deras små huvuden tills båda lugnat ner sej och slutat gråta. Då är det dags att torka tårarna på mina kinder istället, tårar av lättnad....


USCH, det går inte beskriva känslan av att vara så hjälplös, att höra det finaste man har skrika ditt namn och gråta så mycket att dom knappt får luft och inte kunna göra någonting!! Dom där drygt 20 minuterna kändes som TIMMAR, och det var bara ogjort att jag inte krossade något fönster, eller HULKade upp mej och sparkade upp dörrjäveln, haha. 

 

Man lär sej något varje dag, och igår lärde jag mej att alltid, ALLTID ha en extranyckel någonstans utanför lägenheten. TIllgänglig.