Inte vet jag vad hon var för ras, eller hur gammal hon egentligen var, men en sak jag med säkerhet vet är att hon är och kommer att bli otroligt saknad...

Jag har aldrig någonsin mött en sån speciell katt som Maoui, det går inte riktigt att sätta ord på... men hon har deffenetivt gett självständighet ett nytt, klokt ansikte. Samma ansikte som tydligt visade vilka hon tyckte vi kunde visa till ytterdörren igen eller som hon kurade ihop sej i knäet hos. Allergisk eller katträdd spelade ingen roll. Maoui bestämde. 

Att se henne gå ifrån den osäkra, rädda katten som helst gömde sej under sängen när jag fick henne, till att bli en självsäker, trygg och glad katt igen är verkligen något alla borde få känna av. Riktig kattlycka. Men tyvärr varar inget för evigt. 

Innerst inne viste jag nog redan vad som väntade när jag klev in i veterinärkliniken 09.10 i morse... Min älskade Maoui hade mått så dåligt den senaste tiden... rasat i vikt så mycket att den man knappt såg skymten av den forne Maoui som annasrs brukar vara så "satt". "Grov benstomme", brukar jag försvara henne med... slukade vatten gjorde hon också och kissade därefter. Ibland inte i närheten av kattlådan...

Blodproverna visade att hon hade väldigt hög diabeteshalt och försämrade njurar... den snälle veterinären berättade att hon kunde börja äta special foder, få sprutor och tabletter varje dag för hennes "sjukdom" men bara för att skjuta upp den oundvikliga en kort tid, då bestämde jag mej. Hon skulle inte behöva lida för att jag ville ha kvar henne så länge som möjligt... händerna skakade och tårarna rann när jag berättade mitt beslut... "Låt henne somna in..."